Charles Handy, en av de verkligen stora managementtänkarna, har spelat in en serie radioprogram på BBC. De är en del av språkträning i Business English. Han gör lysande genomgångar av de stora managementtänkarna. På en knapp kvart ger han en översikt av det viktigaste i var och ens arbete. Utöver introduktionen och presentationen av sig själv går han igenom 11 ”gurus” som Peter Drucker, Tom Peters, Warren Bennis och Gary Hamel.
Längtan efter den stora innovationen
Det är inte konstigt att Frans Johansson, som skrivit The Medici Effect, är en eftersökt föreläsare. Till och med koncernledningar i internationella storkoncerner vill höra hans budskap. Naturligtvis, eftersom alla längtar efter att ha skapat nästa stora grej, som slår igenom på marknaden. Definitionen på innovation är inte bara att det är nytt, det är dessutom värdefullt och har förverkligats.
Han beskriver de id
The Corporation – the pathological pursuit of profit and power
Jag har läst boken och blev grymt besviken efter den hype jag nåtts av.
Kärnan är en kritik av amerikansk lagstiftning och prejudikat som tolkas som att företagsledningar har att fokusera shareholder value till nästan vilket pris som helst. Författaren menar att detta leder till en patlogisk psykopati hos företaget som entitet och ett samhällsfientligt beteende. I början citerar han Robert Hare, som är en av de stora vad gäller psykopater i organisationer. Han hävdar att Hare säger att cheferna inte är knäppa, utan de agerar annorlunda i rollensom vd än i sitt privatliv. Det stämmer inte alls med vad jag läst att Hare säger. Hare anser problemet vara stort, så stort att han skriver på en bok med titeln ”Snakes in suits”.
Jag tycker att berättelsen byggs upp av ett misch-masch av exempel utan intellektuell stringens. Paradnumret är ett exempel från 1934, då några amerikanska företagsledare förberedde en statskupp. Flera andra exempel känns rätt inaktuella och ofräscha. Jag tycker att den står sig blekt mot Naomi Kleins ”No Logo”, som nutida angrepp på företagsvärldens och globaliseringens baksidor.
Hans slutsatser är:
– förstärk offentliga myndigheters övervakning av företag
– stärk den politiska demokratin (mindre ek bidrag från företag och personer som rör sig mellan politiska och företagsmässiga sfären)
– utmana den internationella nyliberalismen
Noll koll på nätverkssamhället och styrkan som finns hos människor som avslöjar hur det egentligen är. Den övervakningen är tuffare. Jag lyssnade en gång på marknadschefen på ett av sveriges större pappersbruk, som sa att bolagets moral måste vara så hög att den håller för om ett gäng bryter sig igenom staketet, in på kontoret, läser alla papper och avslöjar på webben.
Boken är knäpptyst om de företag och företagsledare som försöker agera socialt rätt. Hade den här boken kommit för 15-20 år sedan kanske den hade kunnat ses som en föregångare till den ”Corporate Social Responsibility”-rörelse som nu är igång.
Utifrån de ofta hårresande exempel han lyfter fram så skulle jag inte dra slutsatsen att det är aktiebolaget som form som är psykopatisk. Bakom varje exempel i boken finns namngivna personer. Min uppfattning är att det snarare är de personerna som är psykopater och att de i företaget fått en gigantisk sandlåda att leka i. Det är alltför många personer med psykopatiska och narcissistiska drag som dras till maktpositioner och som charmar omvärlden att tro på dem. Eller är giriga och utan moraliska spärrar.
Innovationer och dess nytta
I veckan lyssnade jag på och deltog i samtal med Michael Schrage, arrangerat av Bookhouse Publishing och fluidminds. Michael är för många mest känd som författaren till boken Serious Play. Jag har också just plöjt igenom bestsellern The Medici Effect av Frans Johansson. Båda fokuserar på innovation, och det har varit spännande att utforska dem båda och söka likheter och olikheter.
Båda är ense om att en innovation egentligen inte är en innovation förrän den anammats av marknaden. I acceptansen lägger Michael att kunder är villiga att betala, inte bara för grundprodukten utan också betala premium, det extra som behövs för att täcka utvecklingskostnaden. Frans öppnar också upp för var han kallar social innovation, det som inte finns på en kommersiell marknad.
Men på en punkt kan de tyckas oeniga. Michael menar att vi har ett innovationsöverskott, dvs innovationstakten är högre än den takt i vilken kunderna hinner ta till sig dem. The Medici Effect hävdar att det behövs en enorm id
Managers not MBAs av Henry Mintzberg
A hard look at the soft practise of managing and management development
ISBN 0-273-66324-0
En sådan motorsågsmassaker!
De traditionella MBA-utbildningarna skåpas ut rejält. Ett intressant komplement till Good-to-Great, som kartlägger de långsiktigt framgångsrika företagen. Av Mintzberg får vi veta vad som gjorde att det inte gick så bra för de andra.
Mintzberg tar fram en lista från 1990 på 19 framgångsrika MBA-företagsledare. Drygt 10 år senare så är det bara 4 av dem som får godkänt. De andra har lett sina företag till undergång eller rejäla förluster och de flesta av dem har fått sparken.
Chase Manhattan Bank har funnit att 60% av deras sämsta chefer har en MBA, medan 60% av deras bästa chefer har en Bachelor of Arts, dvs. har studerat på filosofisk fakultet.
Mintzberg anser att MBA snarare står för Master of Business Analysis, och där Harvard står främst i skottlinjen. Som mest betade man av 3 case varje dag under utbildningen. Studenten måste komma väl påläst eftersom varje session inleds med att professorn snabbt bollar till någon student som får redovisa caset i stort och ge sin analys och sin handlingsplan. Därefter är ordet fritt och de övriga 70-80 eleverna konkurerrar om att framföra sina tankar.
Ve den som inte hänger med. En elev som sade sig behöva mer information blev tillsagd av professorn att inte infinna sig igen förrän han var påläst och beredd att ha en ståndpunkt baserat på tillgänglig information. En försynt elev som alltid räckte upp handen men överröstad av de andra eleverna varnades av professorn och blev sedan underkänd.
Mintzbergs slutsats är att MBA studenten tränas i snabb analys, att snabbt ha en uppfattning och en handlingsplan klar. Men de har inte den erfarenhet och personliga mognad som gör att de med vishet kan närma sig problemen. Det verkligen bisarra är de Executive MBA som vänder sig till erfarna chefer också bygger på samma case och inte alls tar upp den mängd av fall från verkligheten som finns bland deltagarna.
Boken har en rätt klassisk retorisk uppbyggnad. Vad är problemet, vilka lösningar finns och vilket är den ultimata lösningen. Boken landar i ett utprövat koncept för en International Master in Practising Management. Den går igenom traditionella MBA, Advanced Management Programs, företagsinterna program och konsultprogram och tar upp för- och nackdelar med dem alla. Det innebär att boken borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar med chefs-/ledarutveckling.
Själv tycker jag att boken är väsentlig eftersom den implicit fångar eller försöker fånga det som är essensen i chefs- och ledarskap, nämligen vishet och utövandet av omdöme.
Gimme that ol”
Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle har slagit till igen. Först Funky Business och nu i höstas Karaoke Capitalism. Första gången jag hörde deras predikan var 1998, då konserthuset i Göteborg fylldes av huvudsakligen män i mörka kostymer, vita skjortor och slipsar, och de gav Kjell Nordström stående ovationer. Jag har aldrig fått det där att gå ihop eftersom han just predikat deras undergång. Eller var det så att han gav uttryck för deras längtan att bryta sig ur kostymerna och befria sig?
Återigen sjunger de individualismens lov. Vi kan antingen sjunga karaoke, dvs sjunga någon annans sång till en given låt i ett givet tempo eller sjunga vår egen sång. Det finns de som gärna sjunger med och de finns de som vill göra något eget – vi gör valet själva. Vi lever i karaokens tidevarv, där allt är imiterbart, inte bara sånger utan också teknik och affärsid