Innovationer och dess nytta

I veckan lyssnade jag på och deltog i samtal med Michael Schrage, arrangerat av Bookhouse Publishing och fluidminds. Michael är för många mest känd som författaren till boken Serious Play. Jag har också just plöjt igenom bestsellern The Medici Effect av Frans Johansson. Båda fokuserar på innovation, och det har varit spännande att utforska dem båda och söka likheter och olikheter.

Båda är ense om att en innovation egentligen inte är en innovation förrän den anammats av marknaden. I acceptansen lägger Michael att kunder är villiga att betala, inte bara för grundprodukten utan också betala premium, det extra som behövs för att täcka utvecklingskostnaden. Frans öppnar också upp för var han kallar social innovation, det som inte finns på en kommersiell marknad.

Men på en punkt kan de tyckas oeniga. Michael menar att vi har ett innovationsöverskott, dvs innovationstakten är högre än den takt i vilken kunderna hinner ta till sig dem. The Medici Effect hävdar att det behövs en enorm id

Managers not MBAs av Henry Mintzberg

A hard look at the soft practise of managing and management development
ISBN 0-273-66324-0

En sådan motorsågsmassaker!

De traditionella MBA-utbildningarna skåpas ut rejält. Ett intressant komplement till Good-to-Great, som kartlägger de långsiktigt framgångsrika företagen. Av Mintzberg får vi veta vad som gjorde att det inte gick så bra för de andra.

Mintzberg tar fram en lista från 1990 på 19 framgångsrika MBA-företagsledare. Drygt 10 år senare så är det bara 4 av dem som får godkänt. De andra har lett sina företag till undergång eller rejäla förluster och de flesta av dem har fått sparken.

Chase Manhattan Bank har funnit att 60% av deras sämsta chefer har en MBA, medan 60% av deras bästa chefer har en Bachelor of Arts, dvs. har studerat på filosofisk fakultet.

Mintzberg anser att MBA snarare står för Master of Business Analysis, och där Harvard står främst i skottlinjen. Som mest betade man av 3 case varje dag under utbildningen. Studenten måste komma väl påläst eftersom varje session inleds med att professorn snabbt bollar till någon student som får redovisa caset i stort och ge sin analys och sin handlingsplan. Därefter är ordet fritt och de övriga 70-80 eleverna konkurerrar om att framföra sina tankar.

Ve den som inte hänger med. En elev som sade sig behöva mer information blev tillsagd av professorn att inte infinna sig igen förrän han var påläst och beredd att ha en ståndpunkt baserat på tillgänglig information. En försynt elev som alltid räckte upp handen men överröstad av de andra eleverna varnades av professorn och blev sedan underkänd.

Mintzbergs slutsats är att MBA studenten tränas i snabb analys, att snabbt ha en uppfattning och en handlingsplan klar. Men de har inte den erfarenhet och personliga mognad som gör att de med vishet kan närma sig problemen. Det verkligen bisarra är de Executive MBA som vänder sig till erfarna chefer också bygger på samma case och inte alls tar upp den mängd av fall från verkligheten som finns bland deltagarna.

Boken har en rätt klassisk retorisk uppbyggnad. Vad är problemet, vilka lösningar finns och vilket är den ultimata lösningen. Boken landar i ett utprövat koncept för en International Master in Practising Management. Den går igenom traditionella MBA, Advanced Management Programs, företagsinterna program och konsultprogram och tar upp för- och nackdelar med dem alla. Det innebär att boken borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar med chefs-/ledarutveckling.

Själv tycker jag att boken är väsentlig eftersom den implicit fångar eller försöker fånga det som är essensen i chefs- och ledarskap, nämligen vishet och utövandet av omdöme.

Gimme that ol”

Kjell A Nordström och Jonas Ridderstråle har slagit till igen. Först Funky Business och nu i höstas Karaoke Capitalism. Första gången jag hörde deras predikan var 1998, då konserthuset i Göteborg fylldes av huvudsakligen män i mörka kostymer, vita skjortor och slipsar, och de gav Kjell Nordström stående ovationer. Jag har aldrig fått det där att gå ihop eftersom han just predikat deras undergång. Eller var det så att han gav uttryck för deras längtan att bryta sig ur kostymerna och befria sig?

Återigen sjunger de individualismens lov. Vi kan antingen sjunga karaoke, dvs sjunga någon annans sång till en given låt i ett givet tempo eller sjunga vår egen sång. Det finns de som gärna sjunger med och de finns de som vill göra något eget – vi gör valet själva. Vi lever i karaokens tidevarv, där allt är imiterbart, inte bara sånger utan också teknik och affärsid

Got a New Strategy? Now Make it Happen

De flesta strategier stupar på det jag brukar kalla powerpoint-gränssnittet. Dvs den punkt där företagsledningen presenterar strategierna för organisationen. Cyniskt brukar jag konstatera att det är som en välregisserad krogshow där alla jublar och applåderar över det lysande framförandet. Bara det att sedan går alla hem och jobbar på som vanligt – det fanns inga budskap till dem själva och innebörden för dem och deras arbete.

I februarinumret av Harvard Business Review finns en intressant artikel om vikten av att få igång den konversation som behövs för att det skall hända något. Författarna konstaterar att medarbetarna med tiden blivit cyniska av alla nya strategier, alla presentationer, alla medarbetarundersökningar som egentligen inte tycks leda till något.

De konstaterar att det finns en brist på reell öppenhet, som skapar hindren.

Länk till referat av artikeln på Harvard Business School, Working Kniowledge. Man behöver registrera sig för att läsa artikeln och får då tillgång till mycket intressant material.